Idag är det Alla hjärtans dag och för mej började morgonen med en jättefin bukett blommor från mina pojkar... dvs min bättre hälft och vår goa son. Jag tror det är första gången på 13år som jag inte har något till gubben, brukar vara väldigt noga med sådana saker bara för att jag tycker det är så roligt att få uppvakta och göra någon glad. Idag missade jag det för meningen var att vi skulle gått på bio och inte köpa något till varandra... men bion var fullsatt (självklart en dag som denna) så det får bli nästa helg.
I eftermiddag ska vi iaf iväg och köpa något kul till Grabben, lika bra att han får välja själv. Det är väldigt mycket vilja för att inte vara äldre än 2år.  Hmm, det slår aldrig fel... varje gång jag berättar (skriver) hur gammal han är kan jag inte låta bli att tänka "vad tiden går fort". Det är konstigt, jag kan inte minnas att jag någonsin tänkte det innan jag fick barn. Då hande jag oftast något att längta till och tyckte tiden stod stilla.... nästan önskade bort tid för att fortare komma till det man längtade efter. Nu VILL man att tiden ska stå still ibland... så man hänger med. För det gör jag inte nu. Han kommer hem från förskolan och berättar historier, rablar ramsor och sjunger visor. Det var ju inte länge sedan han bara låg där och småskrattade åt att man räckte ut tungan. Skulle jag räcka ut tungan idag hade han sagt "Ajabaja Mamma, inte göra så".
Jaja... dax att återgå till verkligheten...

min fina bukett =) tack älsklingar